Strålglansen

En fråga jag fått ofta: varför är människor i olika funktioner eller klasser i samhället? Om alla ska vara lika inför Gud borde väl inte dessa skillnader bestå?

Men det går att förstå. Gud som är själva det sanna varat, är här just nu i allt som kan vara. Att vi finns här i rummet nu är Guds vara som vi har del i och som orsakar att vi finns. Så alla är lika inför Gud, just genom att Hans vara är det vara vi alla lever, är vi lika inför Herren.

Men en del av oss är mer dragna till Gud än andra. En del av oss vill leva med Gud snarare än vara aktiva och nyttiga i samhället. Det är bara så — se er omkring. Vissa dras till intim hängivenhet med det gudomliga varat och för dem är det inte så intressant med jordiska sysslor. De kan leva väldigt fattigt och bryr sig inte om det. Eller de kan leva ett medelklassliv men ägnar sig allra helst åt att sjunga Herrens namn i lycksalighet. Medan andra finner att de vill göra något, tjäna pengar, arbeta med händerna, administrera saker i samhället, hjälpa andra bli friska, producera saker vi behöver, sälja och köpa saker, fastigheter och marktomteer, skog, företag.

Alla sorters människor finns och alla har del i Guds vara och är på det sättet lika inför Gud. I religiösa kulturer brukar alla repsektera det gudomliga, men i kulturer som frjämrat sig från religionen bryr de sig inte om det. Men det är samma fördelning av människor. Ni kan se det omkring er.

Man kan säga att vissa av oss i samhället känner dragningen till att bara vara nära det gudomliga. Det är en sorts äktenskaplig kärlek till Gud. Och sådana människor får det alltid lite svårt att platsa riktigt på arbetsmarknaden. I vissa kulturer höjs just dessa upp till en högsta klass, de gudsmedvetnas klass, som till exempel i Indien där de är den översta klassen. Men i andra kulturer ses de mer som filosofer eller konstnärer eller drömska människor, kanske ofta i marginalen.

Men vi behöver inte bry oss om vilken status de har. Saken är helt enkelt den att en spridning av människors intressen alltid sker. Vissa behöver få meka, laga saker, konstruera saker, forska i fysiska samband, inventera vad som finns i naturen och kan beskrivas. Jag känner många av detta slag. Andra vill hålla ordning i samhället, vara militär eller polis eller inspektör av något slag. Vi lever alla i Guds vara men bara en viss del av oss vill vara hängivna och leva i lycksalighetens livsform.

Jag vill inte säga att någon livsform är bättre än någon annan. Jag behöver hjälp av snickare och mekaniker, försäljare av livsmedel, av läkare och tandläkare, av virkesproducenter. Men jag själv vill helst bara leva lycksaligt med Herren och då kan jag inte vara något annat. Nu har jag försörjt mig på att lära ut filosofi och andlig kunskap. Men helst hade jag endast levt i Hans omedelbara närhet och badat i Hans glädje så att säga. När man är sådan, en hängiven, är det bra att vi har en förinbetalad pension så att åtminstone de sista åren i livet kan ägnas åt hängivenheten på ett uteslutande sätt.

Jag har hört indiska vänner beklaga vår situation i Europa. Den hängivne har ingen plats, säger en vän. Och på sätt och vis håller jag med honom. Men samtidigt uppstår många falska låtsashängivna om det är en godkänd institution som respekteras och upphöjs. Det ger status. I Asien ser vi många som väljer munklivet eller nunnelivet som ett yrke och har kanske ingen naturlig läggning för det. De vill vara aktiva med mission, medicinsk hjälp, konstruktion av byar och vattenanläggningar, elektricitet, gräva brunnar, anlägga vägar. De är inte hängivna av naturen utan fördelar sig på de andra funktionerna i ett samhälle, men åtnjuter en religiös respekt som tilltalar deras fåfänga i många fall.
Den hängivne vill vara med Gud i så stor enkelhet och stillsamhet som möjligt. Han har inte intresse att ändra eller förbättra något i världen. Guds värld är i allt som är och den världen är fullkomlig redan nu. Det behövs inte ytterligare broar eller läkemedel eller vattensystem. Allt sådant är bra men Guds vara är det fullkomliga, precis där vi är och vid vilken tidpunkt som helst. Det vet den hängivne och vill endast vara lycksalig i Herrens sällskap. När flera hängivna ordnar en kommunnitet tillsammans hjälps man åt med det praktiska men alla är där för något annat och ägnar så stor del som möjligt av tiden till hängiven lycksalighet.

En följdfråga jag ofta fått är: men kan inte alla bli lycksaliga i tron? Eller håller Gud vissa närmare sig än andra?

Det är en gammal klassisk fråga. Vi är alla i Guds vara, annars fanns vi inte till. Så vi är alla lika nära. I det minsta finns det största. Och i det minsta finns fullkomligheten hos det största. Ofattbart är detta största mot vilket inte ett minsta kan ställas, och att centrum är omkrets i ett och detsamma. Vi kan se hur det största i sin helhet finns på det mest fullkomliga sätt i allt som är, enkelt och odelbart.

Men på grund av vad är inte alla lycksaliga i Herrens sällskap? Här är det viktigt att inte svara för lättvindigt. Folk är inte sämre eller mindre närvarande i Herrens vara endast för att de dricker och röker, kanske drogar och distraherar sig med sex, kanske tjänar pengar på brottslig verksamhet eller gör sig rik på laglig väg. Men de väljer inte det lycksaliga livet, de väljer inte att mediterar på Herres glädje och medkänsla. Det bara är så att de inte gör det.

Indisk tradition vill alltid förklara detta med karma och reinkarnationer av atman. Men vi behöver inte förklara allt. När vi får tillfälle kan vi berätta för rastlösa och liderliga människor om det stilla och lycksaliga livet. De skrattar kanske gott åt det. Mer kan vi inte göra. Att förklara för dem att deras karma är för dålig för att de ska förstå livet med Gud lönar ingenting till.

En berömd kristen tänkare som fick sitt rykte förstört men som idag är mer och mer intressant är Marcion från Sinope. I sin version av evangeliet finns en underbar rad, lagd i Jesu mun. Folk undrar kritiskt varför inte hans efterföljare fastar och ber som alla andra religiösa, t ex de som följer Johannes Döparen eller de som följer någon rabbi. Jesus säger: Kan du vänta dig att brudkammarens barn ska fasta när deras brudgum är med dem? Det är en nyckel, detta svar. De som lever i lyckksaligt samkväm med Herren är som barn i brudkammaren. Stor kärlek pågår. Vem bryr sig om religiösa regler eller metoder?

Brudkammarbarnen kan inte bry sig med varför så många i samhället inte älskar Gud över allt annat. Det bara är så alldeles uppenbart att de inte gör det, inte har tid med det. Karriärmänniskorna jagar i sina yrken medan brudkammarbarnen är fullt upptagna med Älskaren. Kan det förklaras? Kan kärlek förklaras? Kan gudomlig attraktion förklaras? Det jobb som måste göras för att överleva upplever brudkammarbarnet mer som en distraktion, för all del trevlig kanske, men inget centralt i livet.

Vi kan alltså konstatera att det finns en topografi. Den högsta sanningen och högsta kärleken är som den yttersta cirkeln i vilken alla andra kantiga figurer får plats, en del av dem mer lik cirkeln, andra mindre lik cirkeln. Ingen flerkantig form kan bli helt lik cirkeln, det är en infinit ökning av likhet. Brudkammarbarnen kommer närmast i det att de älskar cirkeln med dess fullkomliga godhet, kärlek, rättfärdighet, sannning och förlåtelse. I praktiken är det alltid en kärleksaffär.

Till kärleken hör att vi så väl förstår och inser att Herren vet allt om mig. Ingenting jag gör eller tänker är främmande för Honom, hans kärlek och lycksalighet gäller mig helt oavsett mina tankar eller handlingar. Detta förstår inte alla karma-filosofer som tror att min karma kan hindra lycksaligheten. Men som Nicolaus av Cues säger: “Alldenstund det av det förut sagda är uppenbart, att Gud är alla tings och även motsatsernas inbegrepp (complicatio) så kan ingenting undgå hans förutseende; vare sig vi har gjort någonting eller motsatsen därtill eller ingenting alls, så hsr alltsammans varit inbegripet i Guds förutseende.”

I det lycksaliga sättet att leva med Herren kan det alltså ingenting hända som inte redan står i perfekt överensstämmelse med Guds förutseende. Detta förutseende är perfekt i sig, ingenting kan läggas tilll det. Det omfamnar allt som händer, men även allt som skulle kunna hhända men aldrig händer. Det är ett totalt förutseende. All födelse ochh all död är redan omfattade av Herrens förutseende. Min egen dödd är redan i fullständig harmoni med Guds förutseende. Det är gott och lycksaligt att veta.

Det är svårt för reastlösa världsmänniskor att förstå, men allt det som skulle kunna ske, är redan verklighet i Herrens förutseende. Allt som möjligen skulle kunna bli till eller ske, är redan på ett perfekt sätt där i Hans förutseende. Detta gör oss lycksaliga att veta, för nu är allting uppenbart och i vila, trots att skeendena verkar oroande eller distraherande. Vi som är barn i brudkammaren och Herrens förverkligande i allt som äger rum är bara mer attraktion för oss, mer njutning av skönhet och harmoni.

Som en text ur indiska Veda säger: “O Herre, uppehållare av allt som lever, ditt verkliga ansikte är täckt av Din bländande strålglans.” Så kan vi uppleva samvaron med Herren. Han är skön bortom all jordisk skönhet, det känner vi. Attraktionen är stark och vi har helt enkelt inte tid eller lust med något annat än vara nära. I den meningen är vi brudkammarbarn, som Marcion skrev i sitt evangelium.

Man kan känna oro för att allting förändras. Men i Herrens närvaro ser vi hur Guds förutseende på ett evigt sätt inbegriper alla förändringar. Genom Hans närvaro blir vi medvetna om all föräderlighet ppå ett oföränderligt sätt. Det ger lugn. Vad som än sker, vilken förändring som än dyker upp är den redan fullkomligt i harmoni med Guds förutseende. Därmed, genom att vi är lycksaliga med Honom närvarande, får vi del av den harmonin just när det sker. Självva skeendet är ju varat, Guds eget vara.

Jag mötte en buddhist som upplevde det föränderliga som jobbigt och dessutom overkligt. Men jag sa: Tvärtom — det är verklig i Guds förutseende. Där förenas det föränderliga med det Enda och fullkomligt harmoniska. Detta kan man inte ta till sig om man distraheras. Många människor distraheras hela tiden. De tror att det är verkligt. En del börjar meditera och börjar snart se skillnaden på det som är och det som är skapade distraktioner. Och meditationen kan leda vidare till den bländande strålglansen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s