Primärgåvan


Människor man pratar med som inte tycker om religion så mycket, säger ofta att de tror på verkligheten som den är. De vill inte lägga till någonting extra. Så här är min verklighet, säger de och visar runt omkring – alltså det vi ser just här.  Och min situation i världen, mitt arbete, mina släktingar, min familj, mina vänner, min kropp.

Den kristna tron börjar precis där också. Din värld är det centrala till att börja med. Det du ser omkring dig, din kropp, de människor du lever med. Det är primärgåvan kan vi säga. Men den första frågan i det här läget är: blir du glad av denna din värld? Blir du  tacksam för den? Där är all religions startposition.

Kan man låta bli att fråga något om glädje och tacksamhet? Låta bli att komma till startposition för den religiösa tron? Javisst. Man kan leva sitt liv utan att fråga så mycket om det. En del försöker till och med göra religion av detta. Att bara leva utan att fråga eller göra sig särskilt medveten. Särskilt om man engagerar sig olika projekt. Du har fått en värld men du bryr dig bara om att göra en massa saker i den världen och frågar inte för mycket. Du hittar på saker och engagerar dig. Lite grann som att jobba på ”need-to-know-basis”. På slutet kan du säga: Ok det här var ett ganska bra liv. Adjö.

Det finns människor som tänker så och vill att alla ska tänka så. Bara lev. Bibeln säger att detta är ganska oärligt. Det blir ett bedrägeri eftersom den primära gåvan inte uppskattas som gåva, bara som instrument för att ha kul eller genomföra projekt. Bedrägeriet är ganska djupgående och får konsekvenser som är tragiska. Man kan säga att livet är en gåva med starka krav på respons med fri vilja. Kommer inte detta svar så begår personen ett brott, ungefär som när du får en present men inte tackar givaren, inte ens erkänner honom. Det är allvarligt redan mellan människor. När det gäller den stora Givaren är det ett brott. Bibeln säger att det är ett brott som straffar sig.

Ofta måste folk som bara vill leva och inte fråga något låta bli att tro på sin själ. Bibeln säger att själen dör när den ignoreras. Man kan tänka sig fågeln i buren som får en massa leksaker att njuta av men aldrig får mat och dryck. Själens mat och dryck är just Givaren av den primära gåvan.

Naturälskare och djurälskare kan ha tämligen lätt att förstå tacksamheten. De ser att skönheten i naturen naturligt leder själen till glädje och tacksamhet. De flesta naturfolk anser det självklart att tacka och ge offer som svar på den primära livsgåvan.  När en person börjar tacka Gud för livet märker själen att ett nytt liv föds – det andliga livet och tron. Den som bara vill leva får aldrig vara med om detta. I jämförelse lever de ett halvt liv kan vi säga. Det känns ganska fullt för dem.

När en person börjar tacka Gud för gåvan och alla speciella gåvor inom den stora gåvan, uppstår det som kallas adoration. Tacksamheten fördjupas, kläds i böneord, formas till en psalm eller en andakt. Adoration blir ett liv i livet. Men det är en glädje över den primära gåvan. Snart märker själen att den adorationen leder till förberedelse för det uppståndna livet med Givaren själv. I det läget inser vi att den primära gåvan hade just denna design. Och då förstår vi bedrägeriet i att bara leva och inte fråga eller vara tacksam inför den absoluta Personen som skapar allt liv.

 

Interaktionens smärta och frimodighet

De flesta människor lider inte så mycket av kroppslig eller psykologiskt smärt utan av moralisk smärta. En stor del av livet är ju interaktion med andra. Det märker man som barn att när någon är dum, särskilt någon vuxen, gör det liksom ont att leva. Det är inte kroppen i sig som gör ont, fast det känns i kroppen. Det är inte psyket som är sjukt fast smärtan känns i psyket. Det är när någon beter sig fel och inte sköter sig som det gör ont att leva.

Detta glömmer folk väldigt ofta. De tror att det är hälsan eller de ekonomiska omständigheterna eller överkänslighet som är problemet. Bibeln säger att det alltid handlar om orättfärdighet när vi lider. Att kroppen kan vara sjuk är en ganska enkel sak i jämförelse med att leva under förtryck eller tillsammans med människor som inte lever ett värdigt moraliskt liv.

Vi vet alla hur vi störs av vissa andra människors sätt att bete sig. En del försöker ignorera detta och öva upp en stoisk attityd som klarar alla situationer. I koncentrationsläger uppfinner många olika sätt att klara av förtryckets börda varje dag i lägret. Vi gör likadant i det fria vanliga livet. Smärtan består oftast i att personer inte sköter sig, som vi uttrycker det.

Bibeln säger att varje interaktion är moralisk och den sker inför Guds medvetande. De tio budorden är en sammanfattning för denna struktur av moral som kommer före alla handlingar och sätter villkoren för dem. Vi vet att Herren Jesus ofta uppsökte ensamheten på något berg för att vara ensam med Fadern. Det är likadant för alla människor. Vi måste låta själen tala i ensamhet med Givaren av allt liv.

Men att alla interaktioner är insatta i en universell moral betyder också en frihet att göra gott och vara god. Om inte den moraliska kvaliteten fanns inbyggd skulle vi inte kunna nå godhet och välja rättfärdighet. Bibeln säger att det är Herrens vilja att vi förlåter varandra såsom Han förlåter oss. Utan själens fria vilja till detta skulle det inte ske. Där uppstår interaktionens glädje – vi älskar varandra och förlåter varandra.

NT talar om den särskilda frimodighet som uppstår i världen genom Herren Jesus. Den nya frimodigheten består i den översvallande och nästan tokigt förlåtande nåd som Hans död på korset innebär. Vi dör med Honom så att säga och får en omotiverad och gränslös nåd. Den nåden är oplanerad och förblir oplanerad i våra liv. Vi överraskas så att säga av friheten i det tjänande livet. I historien gör Herren Jesus  i en enda vändning gör slut på alla hinder och fastlåsta positioner. Vi bjuds på en överväldigande kärlek från den Absoluta Personen själv. Därmed är en triumferande seger över döden, synden och djävulen, enligt Bibeln. Det blir också en seger över moralen utan att den på något sätt förminskas eller reduceras.

En hängiven människa har denna frimodighet men lidelsefulla och rastlöst aktiva människor har ganska svårt att ta till sig den överflödande nåden från Herren. De måste först bli intresserade och inte bara leva livet som om ingenting annat fanns. De behöver skolning i filosofi och teologi. Ibland tror folk att man förlorar tillfällen till njutning om man går in i en kyrka. Men njutningen är större i den överflödande nåden från Ägaren och Älskaren än någon annanstans. Lidelsen begränsar en person, han blir liksom slav under den. Likaså blir aktivisten en slav under sina projekt i världen. Den hängivne kan leva och vara med i projekt men tar del av Herrens frimodighet och njutning. En hängiven person lever liksom gränslöst i sin tjänst, fast den ser så reglerad och påtvingat enkel ut för en utomstående.

 

Sakralisering

Bibeln säger att Herren Jesus öppnade himlen genom sin död och uppståndelse. Det betyder att den är öppen för alla från och med den tidpunkten. Men det betyder också att materien har helgats genom Herren Jesus. Man kan tala om en sakralisering. Materien och människan med den är heliggjorda genom att himlen och den nya skapelsen är öppnad genom Herren.

När en person blir hängiven har hon eller han upptäckt och förstått denna sakralisering och kan leva väldigt frimodigt därefter. Det är som att ett program som vi alla fått genom Herrens historiska insats måste aktiveras av oss själva, genom vårt hjärta. Det är oerhört få människor som gör det.

De flesta människor finner det lite obegripligt och främmande med en sådan sakralisering, de har fullt upp med sina projekt i världen. Många teologer och filosofer kan förstå den teoretiskt men vet inte hur det ska gå till att aktivera programmet i sig själva. Och därmed är man sunt misstänksam mot alla som gör det.

Vi kan hitta hängivna i många olika religiösa traditioner men det måste ändå nödvändigt vara genom Herren Jesus himlen öppnar sig. När materien i helgas vet vi att det inte är ursprunglig hängivenhet utan en spiritualistisk inställning. Genom Herren Jesus och hans sakrament blir vatten, olja, vin och bröd materia som Herren ger sig själv genom. En hängiven ser sakraliseringen av allt Herren skapat.

Människor som styrs av lidelser eller sina projekt i världen måste reducera materien och naturen till trivselobjekt eller nyttoobjekt. Det är trivsamt att ha sex och varje vacker kvinna blir ett trivselobjekt för den lidelsefulla mannen. Hem och hus och barn är trivselobjekt för många kvinnor och familjen är inte direkt helig utan ett reducerat objekt. Rastlösa personer gör på samma sätt med världen och livet, allt blir objekt för projekt. Sakraliseringen är en mystisk och åtkomlig aspekt som inte angår dem.

Bibeln menar att du kan be om nåd att bli hängiven. Du blir en kallad och vald person. Då krävs genast ett svar av dig: att följa buden och hålla den heliga elden levande varje dag. Du ser skillnaden mellan dig och andra. Det kan betyda att en viss isolering måste ske från människor i världen. Men samtidigt får du en frimodighet och en ingång till himlen redan under de år du har kvar att leva. När du ser regnet falla över sjön vet du att det är heligt och du själv helig som tar del i det. När du har människor omkring dig vet du att de alla har programmet i sig för sakralisering även om de obegripligt nog inte aktiverar det.

Det går inte att läsa sig till hängivenhet. Många tycker att det känns bara att läsa Bibeln eller andra böcker som handlar om andliga saker. Men den känslan går bort när boken läggs igen, eller efter några timmar. Hängivenhet till Herren, säger Bibeln, är den praktiska utövningen av helighet.

Det betyder inte att den hängivne är ett moraliskt dygdemönster eller en maratonbedjare. Det betyder inte att ständig apologetik pågår eller ständig predikan produceras från den hängivne, eller att man måste befinna sig i Afrika i missionstjänst bland sjuka och fattiga. Tjänsten inför Herren är mycket enklare än så. Den är att vara sakraliserad och se tillvaron sakraliserad.

Att läsa eller skriva böcker om det heliga livet eller om kyrkan ger inte hängivenhet till Herren. Bibeln beskriver ofta personer som varken läser eller skriver som heliga. Det räcker heller inte att ivrigt ropa Herrens namn eller göra rastlösa projekt i Hans namn. Allt det där är liv i världen på världens villkor, även om det pekar mot ett annat liv. Världen blir objekt för trivsel eller heroisk insats, världen blir liksom en dramatisering av behov. Detta kan inte göra det heliga synligt eller uppenbart.

Ibland brukar kristna skämtsamt kalla varandra ers helighet, särskilt om de är prästvigda. Men Bibeln säger att heligheten gäller oss alla. Återigen handlar det om en nåd som Herren gett oss liksom ett program i utrustningen. Men inte förrän vi aktiverar programmet är det befogat att tala om helighet. Den hängivna människan tar del av heligheten och det är en praktisk och kognitiv handling. En person blir enligt Bibeln kallad till detta deltagande så vi kan inte förvånas egentligen när vi ser så många trevliga människor sakna kallelse.

Sakralisering är provocerande för människor med lidelsen eller den rastlösa aktiviteten som livsmotiv. Du kan möta folk som blir vita av raseri när de misstänker att du är helig eller anser dig vara helig. En intelligent person med denna fientlighet kan ibland lukta sig till vilka som är hängivna och kan båda förfölja och döda i sitt ursinne. De glömmer i hastigheten att du uppfattar även honom som helig liksom naturen omkring er.

Denna misstänksamhet från många gör att en isolering eller diskret existens blir nödvändig för att skydda skatten vi hittat. I normala samtal kan inte heligheten föras på tal eftersom den alltid är kontroversiell. Till och med i kyrkor och församlingar talar man helst om mindre känsliga ämnen, om läran, om samhällsfrågor, om moralfrågor, om känslor vi alla bör hysa.

Bibeln säger ofta att ordets görare är den som tror, inte endast ordets hörare. Ordet är här det heliga, det sakrala. Att göra det sakrala är att sakralisera. Då iakttas alla ting och händelser som i sig heliga. Ljud och ljus, kroppens funktioner och tillstånd, rummet och tiden, görs sakrala för medvetandet. Detta bildar uppenbarelse av den sanning Herren Jesus öppnade för oss när han öppnade himlen.

Det sakrala görs behändigare i tystnad än i samtal. Heligheten får mer svängrum i arbete under stillhet och tystnad än i diskussion eller samkväm. Alla konversationer om det heliga får något ansträngt över sig eftersom det heliga ständigt ligger någon annanstans. Apologetiken blir ett arbete med rubriker men brödtexten kommer aldrig eftersom den är av helt annat slag. Sakraliseringen kommer före och efter all apologetik. När Herren Jesus befaller oss att gå ut och sprida det levande ordet, är det Hans helighet vi ska visa –- om nödvändigt med ord.

Detta faktum att Herrens helighet sprider sig själv och allt vi gör är blygsamt och ofta irrelevant innebär kanske en besvikelse för predikanter och missionärer. Men för den hängivne är det en funktion som redan ligger i heligheten själv. Den passar inga tider, kallar personer utan begriplig ordning och gömmer sig bort från alla offentliga anordningar. Den väljer bort alla trevliga sällskap och festliga arrangemang. Den finns i kojans ensamhet och det monotona arbetets tystnad, den kommer om natten till den sjuke och besöker den troende som attackeras under dagen. Den är kognitiv och tydlig, lugn och vacker. I detta ligger en frihet som den hängivne också tar del av. Kallelsen är deltagandet i denna kognitiva tydlighet, denna märkliga frihet och frimodighet.


Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s