Fyra mirakler


Det finns fyra mirakler som vi dagligen  är med om: accidensen, rum-rumslöshet, tid-tidlöshet och moralen. Detta kan vara lite svårt filosofiskt att förstå. Men vi känner alla igen de här sakerna när vi talar lite om dem.

Rummet kanske kan vara det svåraste. Ni ser ju alla föremål runt omkring er. De finns i ett rum som ni så att säga skapar åt dem. Ni kan se på vilket avstånd vissa saker är, ni kan se formen på dem, ni kan uppfatta dem som stora eller små, långa eller korta. Allt detta är ett mirakel som Herren ger oss. Han ger oss ett rum att vara i och vi kallar det världen. Många kanske inte tänker så mycket på det utan skyndar sig att följa sina begär och målsättningar. Men Bibeln säger att vi ska betänka rätt hur denna värld kommer till.

Rummet skapas av oss mentalt, vi konstruerar det så att tingen som är utplacerade i rummet eller rör sig i rummet ska bli begripliga. Om man får en hjärnskada så att rumsuppfattningen blir konstig så försvinner mycket av den värld som är normal. Vi har en design som skapar detta rum och vi kan liksom inte välja bort det, det är en gåva från Herren för att glädjerikt kunna göra saker i rummet. Vår design leder till att vi ska göra goda och dygdiga saker i det här rummet.

För den hängiven människa är förstås rummet Herrens rum. Han är ägaren och grundarkitekten. Men vi har en design på hjärnan som skapar rummet hela tiden. Genom detta förstår vi också rumslösheten, som är samma sak som evig rymd eller den förhärligade kroppens rum. När vi uppstår kommer vi in i det rumslösa livet som fortfarande är kroppsligt men på en mer komplicerad och rik nivå än den vi lever på nu.

Rummet är fullt av skönhet som Herren delar med sig av. För många som inte är så filosofiskt intresserade kan det vara svårt att inse. Men just miraklet att ett rum konstrueras hela tiden genom den design Herren ger vår hjärna och vår själ, innebär faktiskt en stor och majestätisk skönhet. Hela rymden är detta rum som konstrueras för att vi människor ska vara aktiva i rummet. Den kärleksfulla tjänsten är det syfte som rummet har – utan den tjänsten skulle det visserligen vara skönt och ett mirakel men Guds avsikt skulle inte förverkligas. I brevet till Diognetus som skrevs på 100-talet sägs det i början: “Det var för människornas skull som Han skapade världen; det var till människorna han gav makten över världen”.

Ett bra sätt att närma sig detta första mirakel är att titta lite runt omkring sig på det här nya sättet. Se på föremålen, avstånden och formerna. Se rummet. Det är en bra meditation, själen blir lycklig av den. Du kan nästan höra Herrens röst: varsågod, ett rum att vara i och göra goda saker till mitt välbehag!

Då förstår vi också att rumslösheten är mer fundamental för Herren själv. Om vi ser rummet som en begränsning av varat så är Herren fri från den begränsningen. Men ser vi rummet som en kreativ tillgång och gåva så är Herren god som ger oss den gåvan och vi får ett ansvar till att tacksamt göra något gott i rummet.

Sådden

När Herren berättar liknelsen om sådden beskriver han människor. Det är inte en slump att det går som det går utan ganska starka lagar kan man säga. Människor lever på olika nivåer för medvetandet. De har olika former av mottaglighet. För människor som är rastlöst upptagna av världens bekymmer är det inte möjligt att komma in i ett tjänande av Herren. För människor utan  plats för rötter kan sådden inte gro, det blir bara så att säga yttre religion för dem och de kommer att fortsätta tjäna sig själva. För många människor kommer Herrens röst och ord inte ens fram till medvetandet, lidelser och begär tar snabbt tar bort betydelsen innan den hinner fram till medveten reflektion. Herren kallar det Satan, den personliga onda kraften.

Bibeln menar inte att vem som helst kan tjäna Herren på vilket sätt som helst. Lidelsefulla och bekymrade människor har ett medvetande om sig själva som är täckt med okunskap om verkigheten.  De kan inte förstå sanning äver om du säger den tydligt till dem. Rastlösa och aktivistiska människor tar instinktivt avstånd från allt som stör deras definition av sig själva och sitt liv. Herren säger i Bibeln att de ser med sina ögon utan att uppfatta. Det betyder att de är blinda. Vi måste förstå sådana människor och inte förakta dem, trots att blindheten orsakar att själen går förlorad. En blindhet är ett faktum som styr människor. När någon dras till tjänst hos Herren är det viktigaste för den personen att visa glädje och frimodighet och inte att  pekpinnar för de blinda. De dömer sig själva, säger Bibeln, och får inte del av det tjänande livet i Herren. De förblir på den hedniska nivån.

Bibeln säger att de människor som identifierar sig med sina begär kommer att kväva innebörden i budskapet om sanningen. De kan i och för sig intressera sig filosofi och religion men orden fastnar inte i hjärtat utan kvävs av intressen och attityder. Det täckta medvetandet kväver de sådda fröna trots att de kommer från Herren själv. Så starka är blindhetens och dövhetens krafter. De kan vara intresserade men har ingen mottaglighet, varken medveten eller spontan. Ändå vet vi att själen dör därinne i människan, ett liv går förlorat. Det kan verka hemskt men det handlar om såpass starka krafter.

Om du finner att du dras till tjänande kärlek så vet du att Herrens ord hamnat i den goda jorden. Ditt medvetande är inte täckt av blindhet och okunnighet längre. Men detta gör att du får ett visst ansvar för mission och kärlek till alla blinda. Hedningar är idag ofta mycket välutbildade. Det gör att vi måste se till deras hjärtan och ha medkänsla där. Vi kan sällan argumentera kring okunnigheten med bildade människor. Istället kan vi ha medkänsla med deras själar som förintas genom blindheten för den tjänande tjänsten hos Herren. De väljer död men vi kan inte göra så mycket åt det. Vi kan vara nära och stödja alla goda intressen de har och slutligen be för dem.

Moralen

Om du lyssnar på människor på en buss eller ett tåg så hör du dem nästan alltid prata om moral. Vem som gjorde vad och om det var riktigt gjort eller om det inte var bra. Ofta är vanliga människor mycket duktiga på nyanser och maskerade handlingar ur moraliskt synpunkt. De kan se den svaga punkten i någons handlingar, de kan upptäcka en dold moralisk styrka i ett annat beteende. Bara professorer på universiteten saknar den här absoluta moralen som kräver ett tränat öga och ett aktivt hjärta.

Moralen är det andra miraklet i de fyra miraklen som Bibeln visar oss. Vi har fått ett rum som vår design hela tiden medskapar. Meningen med rummet är moralen som vi gör i rummet. Bibeln ser hela tiden världen som en spelplan för gott och ont och de flesta av oss älskar att se filmer och läsa böcker om kampen mellan ont och gott. Det är ett tidlöst tema. Vi har en design i vår själ för just denna kamp. Det är en urberättelse som äger rum – i rummet vi fått.

Det är alltså inte så att någon politiker eller någon etisk kommitté på någon institution eller statlig utredning som avgör vad moral är. Istället ligger den i den design vår hjärna och vårt hjärta har och den är därigenom objektiv och absolut. Lyssna på vanliga människor när de diskuterar moraliska valörer i sina medmänniskors vandel. De vilar sig alltid mot absoluta moraliska principer – annars blir diskussionen meningslös.

Om man iakttar sig själv är det märkligt hur den moraliska situationen alltid kommer först i våra överväganden. Behoven som många tror är fundamentala kommer alltid i andra hand. Moralen styr våra intentioner och val hela tiden. För människor på nivån för lidelser är detta ganska negativt. De känner att det finns många regler. Det känns som hinder eller krångliga villkor för deras starka behov av olika saker.

För den rastlösa människan som måste vara aktiv blir det lättare. Om de är moraliskt kunniga kan hela dagen styras av moralen i allt de gör.  Goda handlingar blir lätt ett stjälvändamål för människor på den här nivån. Men de märker inte miraklet i denna gåva från Herren. Meningen är inte att vi ska bli mästare på att utföra goda handlingar hela dagen utan att vi ska finna Honom och gå in i Hans tjänst. Kärleken till Honom är målet för det moraliska rummet.

För en hängiven människa blir moralen liksom rummet stora gåvor att tacka för och se som tecken på Herrens väsen. Han ger oss rum att vara kärleksfulla i. Han ger oss möjlighet till tjänande tillvaro, både i bön och arbete. Moralens mål är inte sig själv utan siktar till det hängivna livet i Hans tjänst.

För människor med starka behov blir moralen ofta ett område för plågsam synd. De genomgår ofta kriser där synden måste bekännas och förlåtas. Därefter dyker synden upp igen genom samma starka passioner. Moralen blir ett smärtsamt äventyr. Den rastlösa handlingens människa tar istället moralen som ett fält för dygd, ett område för prestation. De vill vara duktiga både inför andra och inför sig själv. Synden är mer bristen på moralisk prestation för en sådan människa, än ett fall ner i lidelsens överdrifter.

När du tjänar Herren kommer moralen in som en kvalitet som följer med själva tjänandet. I en kärleksrelation bryr sig själen mest om Honom som är föremålet för kärleken. Viljan är inte inriktad på moraliska handlingar direkt utan siktar på Honom som älskas i bön och arbete. Synder kan ständigt begås men själen vet att förlåtelsen flödar från Herren, vare sig man bekänner sin synd eller inte, vare sig man är riktigt medveten om den eller inte.

Tröstlösheten

Människor som inte lever i tjänst måste nöja sig med sina passioner och intressen. När kroppen dör är det slut också med intressena och de känslor som finns i passionerna. Man kan tycka att det verkar tröstlöst och utan mening. Men genom att själen inte känner sin natur utan reducerar verkligheten genom att tänka saker som “jag är bara en kropp”, “vi människor är bara djur”, “det finns bara materia” försöker man kväva själens rop på djupare kännedom.

Det har funnits materialister i alla tider men i vår tid har en tydlig trend bland en minoritet bildade i västerlandet blivit blinda för själens goda och eviga natur. Denna förlust kanske kommer att gå över men många vanliga människor drabbas. Det är en värdeförlust som ibland är förtvivlad, du kan se hur människor på dödsbädden hatar döden och orättvisan i att dö. Andra försöker vara stoiska och se det meningslösa “med öppna ögon”. I båda fallen saknar dessa personer en kunskap om vad kärleksfullt tjänande av den Absoluta Personen går ut på. Deras medvetanden är täckta av förvirring. Vi måste stödja och ber för dessa själar.

Om en person vid dödstillfället envist förnekar Gud är det högst troligt att den själen går förlorad och får uppleva stor smärta. Men ofta kan det vara en sofistikerad darwinism eller automatiskt övertagen materialism som lurar medvetandet. I dessa fall ställs själen inför en partikulär dom där det finns räddning genom det goda valet. Många har också påpekat att ingen frisk själ väljer förnekandet av mening och kärlek i detta ögonblick. Tjänande kärlek attraherar själen när passioner, lidelser och fördomsfulla attityder till livet inte sänder budskap i hjärnan.

Tonus och tidens stilla gång

Bibeln säger att tiden är en viktig sak. Många tänker aldrig på tiden och många tycker inte att de kan säga så mycket meningsfullt om den när den reflekterar över den. Ändå anser de flesta att tiden finns och att tiden går eller passerar från en tidpunkt till en annan.

För den rastlösa människan är tiden ofta en förlust. Någon gång kan ett visst tidsförlopp vara vinst, speciellt i tävlingar på tid. Men i sin helhet är tidens gång en förlusthistoria. Själen känner inte sig själv utan tror att livets mening ligger i handlingar och aktiviteter. Då blir tiden ofta en fiende och döden blir meningslös i stort sett.

För en hängiven i tjänst hos Herren blir tiden åter viktig. Den blir som Tidegärden för måndagar säger Hans stilla starka makt som Han i tidens tysta gång har lagt. Det betyder att perceptionen av kroppstonus, alltså av stillheten i kroppens tillvaro som biologisk process – det ontogenetiska programmet – uppfattas som den stilla makten. För en hängiven är varje minut Herrens makt som är utlagd i tidens tysta gång.

För lidesemänniskor och för rastlösa aktivister är tiden inte alls någon stilla gång. Den är ofta kaotisk och disruptiv, de tycker att tiden är en jobbig process. Så fort ingenting händer eller så fort inget begär tillfredsställs uppstår meningslösheten, själva tystnaden blir ett hot. När de inget får gjort är tidens förlorad upplever de. Men i själva verket, säger Bibeln, är tiden högst meningsfull och utgör en stilla och stark makt för tjänandets skull.

Tidens tysta gång märks genom bönelivet. När en halvtimma bön är på, märks denna process och styrka tydligt. I själva varandet med tjänande bön blir Herrens styrka tidslig. Kroppens tillstånd är det språkrör tiden får, vi känner och erfar den stilla gången just så som kroppens tonus förmedlar. Vi hör hjärtat slå och blodet viska i kroppen men samtidigt känner vi tystnaden i tidens gång.

Nästa kropp

Den ontogenes som bildar information till fylogenesen som format våra kroppar behöver inte se ut som den gör just nu. Strukturella förändringar kan logiskt sett äga rum utanför den ontogenes vi känner till så långt.  Om den nya ontogenesen vet vi ingenting men vi vet att den kan äga rum och till och med är sannolik mot bakgrund av en lång metafysisk och andlig tradition.

Bibeln säger att vi får en ny kroppslig struktur när denna kropp avslutar sitt förlopp. Herren Jesus visade för ungefär femhundra människor hur en sådan kropp ser ut och fungerar. Kristendomen bygger på människor som bevittnat och observerat denna nya kropp och detta nya liv.  Målet för varje dag på jorden är också den personliga erfarenheten av denna nya kropp. Det är naturligtvis inte nödvändigt att känna till den ontogenetiska process som leder till detta, lika lite som vi behöver veta allt om vitaminer för att få näring när vi äter.

Men kvaliteten på det liv vi nu lever är avgörande för denna nybildning.  Det kan vara lite svårt att acceptera detta, människor vill gärna leva som de själva önskar. Så vitt vi förstår nybildas inte liv som styrts av begär och rastlös strävan efter egen framgång. Bibeln säger att endast tjänande kärlek förbereder den nybildade kroppens liv.

Det går att se logiken i detta. Om inte en hängiven tro på nybildningen finns aktivt i medvetandet, finns det heller inte något själsligt liv att bygga på. Det dör av sig själv och i hög grad tack vare sig själv. Man behöver inte tala om att gå till helvetet, det är nästan värre att stanna i utvecklingen. När Herren Jesus talar om helvetet är det av kärlek. Han är upprörd för att personer kommer att förneka det goda och därmed förlora det.

Det är också rätt logiskt att det som förnekas inte kommer till stånd. Förnekandet är inte alltid självförvållat kan det tyckas. Folk föds i sjuka religiösa miljöer och tar avstånd från all religion. Folk kan inte låta bli att tillfredsställa en rad lidelser. Folk kan få en utbildning som gör att de förnekar själens existens över huvud taget. Allt det där händer. Tyvärr är det ödesdigert. Vi kan hoppas på en vändning innan det är för sent. Men realistiskt sett går många förlorade, trots att de varit trevliga människor som rest mycket, läst mycket, varit framgångsrika och haft väldigt roligt under sin tid på jorden.

Att en ny ontogenes är villkorad av kvalitet i själsliga val och intentioner är inte så konstigt som det låter. Vi märker ju dagligen hur den goda viljan på något sätt påverkar situationer och överraskar oss. Vi märker också hur allt materiellt underordnar sig det mentala och själsliga livet. Det viktiga är inte bilen utan var vi åker med den. Det viktiga är inte huset utan vad vi gör i huset för varandra. Den tjänande hängivenheten inför Herren, den enda Personen, är alltid avgörande för resultatet. Man skulle kunna säga att tjänande gudskärlek är en ny ontogenes redan innan den gamla kroppen försvunnit.

En hängiven person gör vissa val som den begärsinriktade människan inte gör. Det är inte ett etiskt val utan ett väldigt mycket mer fundamentalt val. Det är inte heller ett intellektuellt val av en stor och tjusig idé. Istället är det en alldeles speciell kvalitet: att vilja möta den Absoluta Personen, att möta och rikta sin kärlek till Jesus. Detta möte bildar liksom en ny horisont för en  människa, som inte riktigt liknar något annat. Folk som  framför allt annat vill ha trevligt eller nå framgång i livet har en mycket begränsad horisont i jämförelse med detta möte. Även om vi kan känna oss dåligt rustade för kärlek till Gud är det ändå detta fundamentala val som kvalificerar livet för den nya ontogenesen, den nya eviga kroppen som Bibeln talar om.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s