Vi förtjänar vår karma

Okunnighet är ingen tillfällighet. När vi läser nyheterna om det gräsliga som sker på olika nivåer i världen, är detta ett skeende på grund av våra tidigare handlingar. Människan är arkitekten bakom hennes egen värld. Det dåliga politiska läget som jag tycker illa om nu, förtjänade jag. Inte klaga över världens situation ! Använd efter bästa förmåga de omständigheter som uppstår, försök se i dem nåden från den Absoluta Personen.

De avvikelser som sker från denna Guds nåd är en produkt av hur jag agerar, det är ingen annan som ska klandras. Det finns inga “dom” som är skyldiga. Inte bara är detta sant, men från en annan vinkel kan du också se hur Herrens nåd är alltid närvarande överallt, ivrig att hjälpa just mig ! Kan du se det ? Även svåra situationer utifrån min erfarenhet, kan verka som medicin mitt i en olycklig omständighet. I själva verket är karmiska läkemedlet nödvändiga för min sjukdom — världslighet.

Medicin för min dårskap är nåden som ges av Herren. Han är överallt, med sin varsamma hand, som sträcks ut för oss att skydda oss i de mest farliga situationer. Med denna inställning har vi nyckeln, ja lösningen på ogynnsamma omständigheter och vägen till tjänande kärlek.

Herren är inte hämndlysten, vill inte tänka på att straffa oss. Straffet kommer karmiskt bara för att lära oss något. Bestraffning är en karmisk sanning, men den kommer från en trogen lag, syndens lag, för att lära oss igen och igen, för att förbättra oss själva, för att hjälpa oss. Vi måste ta hänsyn till alla de faror på detta sätt.

Inför dig själv, inte för andra, kommer du att finna sann fred. “Frid vare med er !” säger den gudomliga avataren Yeshua när han träder in hos sina elever efter uppståndelsen. Det är påskens budskap: frid och uppståndelse. Försök aldrig att njuta frukterna av dina handlingar, det ger ofrid. Detta är nyckeln till frälsningsrikt liv; därifrån kommer att flöda lycka. Du kommer att upptäcka att din Vän är oändlig godhet och frid.

Allt är en del av den ursprungliga godheten. Därför låter sig Gud manifesteras i allt. Vi får inte förneka denna allnärvaro. Vi tar hänsyn endast till Gud, varför är vi annars här?  Vår individualitet och existens är verkliga gåvor från Gud. Därför måste båda parter ha sitt erkännande. Harmonin mellan dem är den verkliga sanningen.

Där polaritet finns, finns också enighet och harmoni, det är det viktiga. Obalansen som gynnar endast den ena sidan är inte hälsosam. En bra justering är nödvändig. Som den kristna shakerkommuniteten säger: ordning och kärlek till Gud sammanfaller hos de troende. Missuppfattning betyder oordning. Personliga och regionala intressen kolliderar med varandra liksom med det Absoluta. Denna förståelse ger sann harmoni, den Pax vobiscum som Yeshua önskade.

Strålglansen

En fråga jag fått ofta: varför är människor i olika funktioner eller klasser i samhället? Om alla ska vara lika inför Gud borde väl inte dessa skillnader bestå?

Men det går att förstå. Gud som är själva det sanna varat, är här just nu i allt som kan vara. Att vi finns här i rummet nu är Guds vara som vi har del i och som orsakar att vi finns. Så alla är lika inför Gud, just genom att Hans vara är det vara vi alla lever, är vi lika inför Herren.

Men en del av oss är mer dragna till Gud än andra. En del av oss vill leva med Gud snarare än vara aktiva och nyttiga i samhället. Det är bara så — se er omkring. Vissa dras till intim hängivenhet med det gudomliga varat och för dem är det inte så intressant med jordiska sysslor. De kan leva väldigt fattigt och bryr sig inte om det. Eller de kan leva ett medelklassliv men ägnar sig allra helst åt att sjunga Herrens namn i lycksalighet. Medan andra finner att de vill göra något, tjäna pengar, arbeta med händerna, administrera saker i samhället, hjälpa andra bli friska, producera saker vi behöver, sälja och köpa saker, fastigheter och marktomteer, skog, företag.

Alla sorters människor finns och alla har del i Guds vara och är på det sättet lika inför Gud. I religiösa kulturer brukar alla repsektera det gudomliga, men i kulturer som frjämrat sig från religionen bryr de sig inte om det. Men det är samma fördelning av människor. Ni kan se det omkring er.

Man kan säga att vissa av oss i samhället känner dragningen till att bara vara nära det gudomliga. Det är en sorts äktenskaplig kärlek till Gud. Och sådana människor får det alltid lite svårt att platsa riktigt på arbetsmarknaden. I vissa kulturer höjs just dessa upp till en högsta klass, de gudsmedvetnas klass, som till exempel i Indien där de är den översta klassen. Men i andra kulturer ses de mer som filosofer eller konstnärer eller drömska människor, kanske ofta i marginalen.

Men vi behöver inte bry oss om vilken status de har. Saken är helt enkelt den att en spridning av människors intressen alltid sker. Vissa behöver få meka, laga saker, konstruera saker, forska i fysiska samband, inventera vad som finns i naturen och kan beskrivas. Jag känner många av detta slag. Andra vill hålla ordning i samhället, vara militär eller polis eller inspektör av något slag. Vi lever alla i Guds vara men bara en viss del av oss vill vara hängivna och leva i lycksalighetens livsform.

Jag vill inte säga att någon livsform är bättre än någon annan. Jag behöver hjälp av snickare och mekaniker, försäljare av livsmedel, av läkare och tandläkare, av virkesproducenter. Men jag själv vill helst bara leva lycksaligt med Herren och då kan jag inte vara något annat. Nu har jag försörjt mig på att lära ut filosofi och andlig kunskap. Men helst hade jag endast levt i Hans omedelbara närhet och badat i Hans glädje så att säga. När man är sådan, en hängiven, är det bra att vi har en förinbetalad pension så att åtminstone de sista åren i livet kan ägnas åt hängivenheten på ett uteslutande sätt.

Jag har hört indiska vänner beklaga vår situation i Europa. Den hängivne har ingen plats, säger en vän. Och på sätt och vis håller jag med honom. Men samtidigt uppstår många falska låtsashängivna om det är en godkänd institution som respekteras och upphöjs. Det ger status. I Asien ser vi många som väljer munklivet eller nunnelivet som ett yrke och har kanske ingen naturlig läggning för det. De vill vara aktiva med mission, medicinsk hjälp, konstruktion av byar och vattenanläggningar, elektricitet, gräva brunnar, anlägga vägar. De är inte hängivna av naturen utan fördelar sig på de andra funktionerna i ett samhälle, men åtnjuter en religiös respekt som tilltalar deras fåfänga i många fall.
Den hängivne vill vara med Gud i så stor enkelhet och stillsamhet som möjligt. Han har inte intresse att ändra eller förbättra något i världen. Guds värld är i allt som är och den världen är fullkomlig redan nu. Det behövs inte ytterligare broar eller läkemedel eller vattensystem. Allt sådant är bra men Guds vara är det fullkomliga, precis där vi är och vid vilken tidpunkt som helst. Det vet den hängivne och vill endast vara lycksalig i Herrens sällskap. När flera hängivna ordnar en kommunnitet tillsammans hjälps man åt med det praktiska men alla är där för något annat och ägnar så stor del som möjligt av tiden till hängiven lycksalighet.

En följdfråga jag ofta fått är: men kan inte alla bli lycksaliga i tron? Eller håller Gud vissa närmare sig än andra?

Det är en gammal klassisk fråga. Vi är alla i Guds vara, annars fanns vi inte till. Så vi är alla lika nära. I det minsta finns det största. Och i det minsta finns fullkomligheten hos det största. Ofattbart är detta största mot vilket inte ett minsta kan ställas, och att centrum är omkrets i ett och detsamma. Vi kan se hur det största i sin helhet finns på det mest fullkomliga sätt i allt som är, enkelt och odelbart.

Men på grund av vad är inte alla lycksaliga i Herrens sällskap? Här är det viktigt att inte svara för lättvindigt. Folk är inte sämre eller mindre närvarande i Herrens vara endast för att de dricker och röker, kanske drogar och distraherar sig med sex, kanske tjänar pengar på brottslig verksamhet eller gör sig rik på laglig väg. Men de väljer inte det lycksaliga livet, de väljer inte att mediterar på Herres glädje och medkänsla. Det bara är så att de inte gör det.

Indisk tradition vill alltid förklara detta med karma och reinkarnationer av atman. Men vi behöver inte förklara allt. När vi får tillfälle kan vi berätta för rastlösa och liderliga människor om det stilla och lycksaliga livet. De skrattar kanske gott åt det. Mer kan vi inte göra. Att förklara för dem att deras karma är för dålig för att de ska förstå livet med Gud lönar ingenting till.

En berömd kristen tänkare som fick sitt rykte förstört men som idag är mer och mer intressant är Marcion från Sinope. I sin version av evangeliet finns en underbar rad, lagd i Jesu mun. Folk undrar kritiskt varför inte hans efterföljare fastar och ber som alla andra religiösa, t ex de som följer Johannes Döparen eller de som följer någon rabbi. Jesus säger: Kan du vänta dig att brudkammarens barn ska fasta när deras brudgum är med dem? Det är en nyckel, detta svar. De som lever i lyckksaligt samkväm med Herren är som barn i brudkammaren. Stor kärlek pågår. Vem bryr sig om religiösa regler eller metoder?

Brudkammarbarnen kan inte bry sig med varför så många i samhället inte älskar Gud över allt annat. Det bara är så alldeles uppenbart att de inte gör det, inte har tid med det. Karriärmänniskorna jagar i sina yrken medan brudkammarbarnen är fullt upptagna med Älskaren. Kan det förklaras? Kan kärlek förklaras? Kan gudomlig attraktion förklaras? Det jobb som måste göras för att överleva upplever brudkammarbarnet mer som en distraktion, för all del trevlig kanske, men inget centralt i livet.

Vi kan alltså konstatera att det finns en topografi. Den högsta sanningen och högsta kärleken är som den yttersta cirkeln i vilken alla andra kantiga figurer får plats, en del av dem mer lik cirkeln, andra mindre lik cirkeln. Ingen flerkantig form kan bli helt lik cirkeln, det är en infinit ökning av likhet. Brudkammarbarnen kommer närmast i det att de älskar cirkeln med dess fullkomliga godhet, kärlek, rättfärdighet, sannning och förlåtelse. I praktiken är det alltid en kärleksaffär.

Till kärleken hör att vi så väl förstår och inser att Herren vet allt om mig. Ingenting jag gör eller tänker är främmande för Honom, hans kärlek och lycksalighet gäller mig helt oavsett mina tankar eller handlingar. Detta förstår inte alla karma-filosofer som tror att min karma kan hindra lycksaligheten. Men som Nicolaus av Cues säger: “Alldenstund det av det förut sagda är uppenbart, att Gud är alla tings och även motsatsernas inbegrepp (complicatio) så kan ingenting undgå hans förutseende; vare sig vi har gjort någonting eller motsatsen därtill eller ingenting alls, så hsr alltsammans varit inbegripet i Guds förutseende.”

I det lycksaliga sättet att leva med Herren kan det alltså ingenting hända som inte redan står i perfekt överensstämmelse med Guds förutseende. Detta förutseende är perfekt i sig, ingenting kan läggas tilll det. Det omfamnar allt som händer, men även allt som skulle kunna hhända men aldrig händer. Det är ett totalt förutseende. All födelse ochh all död är redan omfattade av Herrens förutseende. Min egen dödd är redan i fullständig harmoni med Guds förutseende. Det är gott och lycksaligt att veta.

Det är svårt för reastlösa världsmänniskor att förstå, men allt det som skulle kunna ske, är redan verklighet i Herrens förutseende. Allt som möjligen skulle kunna bli till eller ske, är redan på ett perfekt sätt där i Hans förutseende. Detta gör oss lycksaliga att veta, för nu är allting uppenbart och i vila, trots att skeendena verkar oroande eller distraherande. Vi som är barn i brudkammaren och Herrens förverkligande i allt som äger rum är bara mer attraktion för oss, mer njutning av skönhet och harmoni.

Som en text ur indiska Veda säger: “O Herre, uppehållare av allt som lever, ditt verkliga ansikte är täckt av Din bländande strålglans.” Så kan vi uppleva samvaron med Herren. Han är skön bortom all jordisk skönhet, det känner vi. Attraktionen är stark och vi har helt enkelt inte tid eller lust med något annat än vara nära. I den meningen är vi brudkammarbarn, som Marcion skrev i sitt evangelium.

Man kan känna oro för att allting förändras. Men i Herrens närvaro ser vi hur Guds förutseende på ett evigt sätt inbegriper alla förändringar. Genom Hans närvaro blir vi medvetna om all föräderlighet ppå ett oföränderligt sätt. Det ger lugn. Vad som än sker, vilken förändring som än dyker upp är den redan fullkomligt i harmoni med Guds förutseende. Därmed, genom att vi är lycksaliga med Honom närvarande, får vi del av den harmonin just när det sker. Självva skeendet är ju varat, Guds eget vara.

Jag mötte en buddhist som upplevde det föränderliga som jobbigt och dessutom overkligt. Men jag sa: Tvärtom — det är verklig i Guds förutseende. Där förenas det föränderliga med det Enda och fullkomligt harmoniska. Detta kan man inte ta till sig om man distraheras. Många människor distraheras hela tiden. De tror att det är verkligt. En del börjar meditera och börjar snart se skillnaden på det som är och det som är skapade distraktioner. Och meditationen kan leda vidare till den bländande strålglansen.

Den transcendentala Personen

När du tjänar endast Gud blir dina innehåll, vilka de än kan vara, helt ointressanta. Du är utanför tiden i den mån du tjänar den Transcendentala Personen och inte din egen tidliga person. Det är så enkelt. Dina erfarenheter och innehåll i medvetandet innebär inget tjänande av Herren. Eller hur? Vart leder dina tankar och känslor? Endast tillbaka till dig själv, ditt liv i tiden och dina omständigheter. När Maria sitter vid Jesu fötter lämnar hos tiden bakom sig. Marta, den irriterade systern är kvar i tiden. Där ser du skillnaden tydligt.

Detta gäller också dina religiösa innehåll. Allt du reflekterar om Gud, alla dina teologiska intressen, allt prat du har i hjärnan om Gud – innehåll, innehåll, innehåll….varför skulle detta ha med äkta tjänande kärlek till den Högste att göra?Image

När du går in i Tjänandet av Den Hösta Personen – den verkliga kyrkan så att säga – lämnar du alla tidsliga affärer bakom dig. Du är inte intressant utan endast Herren är det älskade som du ägnar hela din uppmärksamhet och kärlek. Det är underbart att vara i denna tjänande kärlek, denna hängivenhet – men det berör inte din tidsliga figur, ditt dödliga öde. Och tur är det. Vem vill gå in till Herrens fest i skitiga kläder?

Bönen kan bara vara detta inre äkta tjänande av den gudomliga Personen. Och det blir tyst i denna bön – inget av ditt eget tjatter eller rabblande eller repeterande av ord hörs längre eftersom din blick är på Honom. Din hängivenhet är ordlös och ljudlös eftersom alla ord och ljud är små fenomen i tiden. Den transcendentala Personen hör endast din ordlösa kärlek, den hängivenhet som är för stor för orden, för enkel för repetitiva ordflöden. Visst kan vi utbrista titt som tätt i ord som “Lovad vare du Herre Jesus Kristus, Du är uppstånden !” eller “Ja sannerligen är Du uppstånden!” men då vänder vi oss liksom till världen och säger detta. När vi är direkt inför Hans lysande ansikte duger inga ord alls, vi bara förlorar oss i kärlek. Så ska det vara i tjänandets heliga verksamhet.

Bönens verkningar

Att säga Guds namn en stund morgon och kväll har en renande verkan på sinnet. Det är en renhet som vi inte kan åstadkomma på annat sätt, för den kommer från Kristus, inte vår egen förmåga att vara uppmärksamma eller att säga bönens ord, eller vår uthållighet i denna bön.

Beroende på vår vardag kan vi ägna olika långa stunder åt bönen. Själv försöker jag hålla mig nära bhakti-traditionen där man går runt radbandet sexton gånger med 54 kulor, det blir 32 gånger med 54 kulor som i den normala rosenkransen. Ibland delar jag upp i en morgonbön med sexton gånger och en aftonbön med sexton gånger. Om jag inte delar upp blir det ändå en aftonbön med lite olika antal rundgångar på radbandet.

För många verkar detta intensivt, men att vara i bedjandet är samtidigt renande och livgivande, så istället för att vara trötta av sägandet, saknar man det när det är över ! Det är som ett ljus sprider sig i kroppen när vi är i namnets sägande eller sjungande.

Naturligtvis kan dagens sysslor avbryta, telefonen kan ringa, någon knackar på dörren, en gryta kokar på spisen. Men strax är vi tillbaka i meditationen.

Det är bra att växla mellan sång och sägande där läpparna rör sig och tyst sägande. Om vi alltid sjunger händer det att den pratiga vänsterhjärnan börjar en egen verksamhet medan sången pågår. Växling emellan håller oss vaknare.

På radbandet finns en ensam kula mellan de fem dekaderna med tio kulor. Medan vi på dekadernas kulor använder latinets gamla Jesus-bön “Domine Iesu Christe miserere !” använder vi på den enda kulan tillägget till Pater Noster, “quia tuum est regnum et potestas et gloria in saecula”. När ett varv är slut ber vi något valfritt, jag säger en judisk bön ur Sidor “Lovad vare du Evige, världsalltets Herren, som in din godhet välsignar våra liv på så många sätt !” Även denna fras sjunger jag normalt.

Den kristna bönetraditionen är så mångfaldig och rik att ingen bör sakna en böneform som passar. Att just använda rosenkransen och gå runt den 32 gånger hjälper oss till den rening och fördjupning som den vakna aktiva bönen ger. Utan den är det svårt, om inte omöjligt, att förstå den tjänande kärleken.

Tre stadier

De som läser bibeln och kommer till tro går genom tre stadier. Först ett barnstadium där tron och religionen är något man minns och tänker på, en social och historisk ordning med etiska krav och förbund med lojalitet. Där befinner sig många kristna och andra religiösa. Många judiska messianister är i detta stadium, där Toran är det viktiga och många buddhister befinner sig där med de många reglerna att följa och riter att utföra. Katolska medianät som EWTN befinner sig klart i detta stadie – generellt sett.

Andra stadiet är som ungdomen, ifrågasättande, tvivlande, undersökande. Där befinner sig kristna som testar sin tro och pröva förhållningssätt och är öppna för  diskussioner och samtal där förnuftet spelar stor roll. Påvar som Johannes Paulus och Benedikt XVI framhåller vikten av detta sätt att vara religiös på. Filosofi och psykologi är också väsentliga områden för detta stadium, förutom teologi.

Det tredje stadiet är mer att omedelbart känna Guds närvaro i kropp och själ och ande. I små ting, i det dagliga tysta livet, utan ord och utan yttre tecken, finns nu Gud som mednärvaro, som här-heten och nu-heten.  Tron känns snarare än förstås, erfars snarare än tänks, det är hängiven inre aktivitet snarare än fakta eller kunnande, det är hjärtats kärlek inriktad på den Högste mer än analys eller lojalitet till Gud.

Mellan dessa tre stadier kan finnas konflikt. Människor i det första stadiet saknar ofta förståelse för de troende i det tredje stadiet. Det är lätt att fördöma och göra analyser som utesluter andra när man är i det första stadiet. I det andra är de troende mer öppna men fortfarande kan det vara svårt att inte döma de som är i det första. De kristna i det tredje kommer oftast inte i konflikt med några andra, det finns inte intresse för det. Den heliga närvaron syns i allt som sker så det finns inte behovet av att särskilja och avskilja några andra. Däremot marginaliseras de av de andra två, eller tolereras som tysta vittnen i ödmjuka omständigheter.

Men trots att det blir tre läger så behöver vi alla varandra. Katolska kyrkan har i alla tider rymt alla tre stadierna inom kyrkan, det är därför den är så stor, den rymmer alla. De stora kyrkolärarna är nästan alltid i det tredje stadiet men det stora flertalet lekmän i de två första. Alla söker mognaden i Gud men det man tror i det första stadiet om den mognaden stämmer inte alls när Gud börjar bli närvarande på många nya sätt. Snarare blir det en sorts falskt förhärligande av det tredje stadiet, något som syns i alla tokiga helgonlegender.

Insikter

Ditt liv på jorden sker i din kropp. Vad du än gör eller tänker, vilket liv du än lever, så sker det i din kropp här. Eller hur?

Denna kropp är som dina kläder. Du identifierar dig lite grann med kläderna, tar hand om dem, tvättar dem, lagar dem, kanske gillar dem och visar upp dem.

Men du är inte dessa kläder, du bara bär dem ett tag. Detta är den första av några praktiska och andliga insikter:

1 du är inte kroppen

Pröva att leva med den insikten, det perspektivet. Du kommer att märka en del saker. En viss enkelhet och ordning kommer, dina kroppsliga begär lugnar sig. Du blir mindre intresserad av dem.

Nästa insikt handlar om vad du verkligen är. När kroppen får vara kläder du tillfälligt bär det här livet kan du vända dig till din verkliga identitet. Den är tjänande kärlek till Herren, alltså ett väsen som älskar Herren och vill tjäna honom. Du behöver inte skapa eller forcera fram denna kärlek för du är redan till ditt sanna väsen denna kärlek och vilja till tjänande.

2 du är tjänande kärlek

För många av er är denna andra insikt svårare än den första. Du måste gå på vad du känner, snarare än din uppfattning om Gud eller din syn på människan. Du känner kanske längtan efter att tjäna det stora, det sköna, det sanna. De flesta känner det.

Bibeln och många andra så kallade heliga skrifter säger att detta är en sann känsla som ger en möjlighet till ett mer filosofiskt liv, ett mer poetiskt liv. Namnet “Herren” är helt enkelt denna skönhet, sanning och goda väg. När Paulus brev talar om Kristus så är det denna Herre det handlar om.

Hur ska jag göra denna insikt enkel för er? Jag vill inte bevisa något eller övertyga er om något, bara hänvisa till det du redan känner. När du prövat leva med din kropp som endast kläder märker du snart att du själv, ditt verkliga själv, vill finna en aktivitet. Denna aktivitet är just den tjänande kärleken.

Du kan använda den tjänande kärleken i vardagen förstås, det kanske du redan gör. Hjälpa andra, göra nytta, lyfta stämningen bland andra och så. Men tjänande kärlek riktar sig egentligen till Herren. Du ser så att säga in i Hans ansikte så ofta du kan. Han är universums Herre och du tittar in i ett starkt ljus, kärlekens ljus.

Detta blir personligt. Du måste göra det på ditt sätt. Men de två insikterna hjälper dig, du är inte en kropp, du är tjänande kärlek.

Den tredje insikten handlar mer om vad du ser och hör på jorden, vår planet, vår värld. Det kan se ut som en pessimistisk insikt, eller en pessimistisk åsikt. Men det är endast en realism som inte väjer för hur det är. Om du ser på världen och människors liv så ser du mest konflikter och lidanden, både i stort och i smått. Krig och brutala handlingar är vardag, hat och oenighet är givna förutsättningar. Vi undviker ofta att inse detta, men det är den faktiska sanningen.

3 konflikt och krig är det normala i stort och i smått

Du behöver inte förklara varför. Du behöver inte heller ändra på det. När du ser att du inte är kroppen, så ser du också hur konflikter uppstår: när någon tror att han eller hon är kroppen. Kroppen, gruppen, rasen, landet, korporationen osv. är alla kroppen i grunden. Lidelser och konflikter är direkta konsekvenser av identifikation med kroppen.

Den tredje insikten är viktig för din tjänande kärlek. Dels behöver du inte förfäras. Livet på jorden är i hög grad brutalt och ont, men det är endast kroppar. Därför stör det inte alls harmonin i den tjänande kärleken. Dels kan du tjäna Herren med full energi när du inte störs av krig, mördande, hat och förvirring i din omgivning eller via teve och radio och internet.

Detta kan vara svårt att förstå. Många av er tror att livet på jorden ska förbättras och att religioner är vägar till att minska krig och elände, rätta till orättvisor och hjälpa de som har det svårt. Många tror att Bibeln handlar om detta. Men den första insikten säger dig att ingenting blir bättre, vad än vi gör. Mer vapen produceras än någonsin förr. Vår etik och moral verkar ibland ha förbättrats men ofta ser vi motsatsen. En global trafficking med barn för sexuella tjänster är till exempel utan motstycken i historien. Vi är nog inte så mycket godare.

Nu kan vi väl tycka att allt borde bli bättre om vi utövar tjänande kärlek till Herren. Icke-våld är det som följer av denna insikt. Men denna kärlek tar oss trots allt bort från det kroppsliga och förbättrar inte nödvändigtvis det kroppsliga. Livet på jorden är inte det viktiga längre. Det är tjänandet av Herren i kärlek som är det enda viktiga. Denna känsla kommer så småningom när vi lever med den första och andra insikten.

Det finns en tysk filosof, Hegel, som har den tredje insikten tydligt. Vi kan lära oss av honom. Han ser konflikt och krig och lidande som integrerade delar i det kroppsliga livet på jorden. Vi behöver inte förhärliga kriget, som många gjort. Tvärtom är det tragiskt. Vi behöver inte uppmuntra konflikten som verktyg i det sociala eller politiska livet. Men det är faktiskt sammanvuxet med människor som tror att de är kroppen. Och det är processer som kommer att fortsätta ända till varje levande människa inte längre tror att de är en kropp. Detta behöver dock aldrig inträffa i historien.

För oss är målet inte en fridfull jordisk och kroppslig existens. Sjukdomar och  smärtor hör också till kroppens liv, liksom för tidig och fruktansvärd död. Slumpmässiga hemska olyckor sker varje dag för människor. Målet är att vara oss själva, det verkliga väsendet av tjänande kärlek. Det är också historiens mening, vilket är den fjärde insikten.

4  historiens mening är alltid tjänande kärlek till Herren

När du lever efter de fyra insikterna är det för att lämna jordelivet och kroppen bakom dig, redan nu. Du har inget förflutet längre och ingen framtid, bara ett tjänande kärleksnu, där huvudpersonen är Herren och inte du eller någon annan människa med kropp. Det är väldigt passande att tänka sig hängivna andeväsen som lämnat sina kroppars existens och lever som rena andar inför Herren, som i en kärleksmåltid. Det är egentligen meningen med eukaristin, måltiden med Jesus den Smorde.

Ur världens synpunkt blir du en kontemplativ människa, en som är inriktad på tjänande kärlek till Herren. Endast temporärt och episodiskt fokuserar du på jordiska bekymmer. Men i själva verket är dina världsliga handlingar lättsammare än förr. Du bär inte på kroppen som om den vore du. Det kroppsliga och världsliga finns men är inte du själv. Du tjänar Herren i kärlek och insikt.

5  i tjänande kärlek lever du i världen men inte av den, den är inte ditt hem

Det kan vara svårt att acceptera tjänandet av Herren som ditt verkliga hem, inte jorden och marken och städerna och ditt hus eller lägenhet. Men det är lätt när du prövar att inte vara kroppen utan vara kärleken till Herren. Det är inte lätt att försöka både vara kroppen och samtidigt inte känna sig som hemma på den kroppsliga jorden. Det blir självmotsägande.

I denna värld som just nu sker är allting egentligen gudomlig energi. Tjänandet av Herren i gudskärlek är den högsta energin men egentligen är all energi densamma. Om du tänker på Herren blir det en viss andlig och kroppslig hantering av energi. Om du tänker på livets elände och hemskheter är det en annan energi du hanterar.

Detta gör att allting du gör och vill och upplever är just hantering av energi. Hanteringen sker i en kropp sålänge den kroppen andas och lever, därefter sker hanteringen av energi på andra plan. Kropp är bara en form av energi. Det kommer andra för din ande längre fram. Men just nu är det via kroppen som den andliga energin hanteras.

6 allting som händer är andlig kroppslig energi som du hanterar

Du kan bli medveten om detta hanterande av energi, det kallar vi upplyst tillstånd. Då vet du att inget förflutet finns, ingen framtid, endast nuets hanteringen av det som är energin här nu i kroppen. Andra människor visar sig vara del av denna energi. Det finns ingen gräns där du slutar, eller kroppen slutar, och andra kroppar eller föremål eller ämnen eller ljusfenomen tar vid. Du kan inte dra gränser för allt ingår i samma energi.

När du talar med någon flyter gränserna för energihändelserna hela tiden, du tar liksom in den andre i din energi när du hör rösten eller ser kroppen. Det vi felaktigt kallar olika sinnen är bara olika gestalter i den gudomliga energin. Vare sig du är ursinnig på den andra människan eller känner sexuell lust till henne, är det samma energi med olika gestalter, olika karaktärer eller former, olika smaker. Kroppsligt och andligt hanteras dessa energier, vilka de än är. Det går inte att skilja kropp och ande åt eftersom den gudomliga energin gestaltar sig på alla sätt som händelser i universum äger rum.

När vi talar och tänker är det energi vi hanterar även där. En mental händelse är inte något annat än en energihändelse som du antingen kan vara medveten om som energi eller tro är något främmande, något utifrån, någon påverkan som du reagerar på. Det är upplyst att se energin som den är just nu, det är ignorans att skilja på saker så att verkligheten blir främmande. Frihet och kärlek finns när vi upplyst ser hur alla energier gestaltar sig, vare sig vi uppfattar dem som lycka eller olycka.

När vi är vakna för att alla händelser är andliga kroppsliga energier och växlande gestalter, är det inte svårt att förstå hur vi ska älska alla levande varelser – de är ju ingenting annat än händelser i oss själva, energier i oss själva. Älska din nästa såsom dig själv ! Betydelsen av detta omöjliga etiska bud blir nu helt självklart och glädjande. Även andra tankar om att vara ett med allt, känna helheten och enheten i allt, blir fullt möjliga och självklara. Olyckor och lidanden blir inte färre för det, men vinkeln blir en annan. Vi kan välja den tjänande kärleken i nästan alla situationer.

Vi kan se hur vi alltid är i denna energihantering, vilken gestalt den än har. De gamla synderna är alla sådana gestalter, all svartsjuka eller avundsjuka är en sådan energi som vi hanterar. Allt hat och all kärlek är sådan energigestalt. Öppenhet och frihet är den energi som slappnar av alla de andra. Vi släpper alla innehåll, mentala och känslomässiga. En stor öppen energi fyller oss och blir bakgrund för allt vi gör. Men vi förblir i detta enda här och nu för hantering av energi, ung eller gammal, frisk eller sjuk.

7  vi är alltid i detta rum av energi och hantering

När kroppen dör fortsätter vi hantera energins former på de andliga planen. Kroppen är en energinivå som ges upp när den dör. Men de starkaste energierna är inte kroppsliga så vårt liv fortsätter med andra och starkare former, fast de är finare när de inte har en organisk kropp kopplad till sig. Ibland talar traditionerna om grovkroppslig och finkroppslig energi, ibland om andliga energier på olika nivåer. Men vi är alltid en ande mitt i ett enda rum för hantering av energins olika former och skiftande gestalter. Det är likt musik, det rör sig hela tiden men är alltid i samma rum för hantering och erfarenhet.

När vi väljer energier väljer vi “perspektiv” säger vi, eller attityd till det vi gör. Men det är energier vi väljer. Alla val blir val av interagerande energier som vi vill hantera. Det enklaste är andra personer – vi vill vara i samma rum som vissa på grund av den energi i oss som uppstår. Energihanterandet uttrycker sig i ord och när vi säger saker skapar vi energier likaså.

När vi märker att vi väljer en energi som plågar oss – till exempel avundsjuka – hjälper ofta inga logiska argument eller yttre påverkan. Det som hjälper är den frihet du får genom insikten om vad det är som händer. Det är energier som du inte behöver ha men som dykt upp i dig. Du får nu friheten att välja andra energier, helst den tjänande kärleken till Herren. Just att du ser att det inte är något annat än val av materiella andliga energier skapar ett rum av frihet att välja något annat. Det upplysta livet är att kunna välja fritt, inte att inte drabbas av alla sorters smärtsamma energier. Tvärom behövs dessa för att utöva den upplysta friheten. Man kan säga att fängelset behövs för befrielsens skull. Men även friheten är endast en gestalt av energi.

Den privata tjänsten

Många vill gärna att vi ska kunna tala allmänt om tjänandet av den Älskade – men egentligen går inte det. Det är så privat och personligt. Att älska Någon blir lokalt och provinsiellt – inte alls universellt och allmängiltigt.

Rastlösa människor vill gärna att det blir någon ordnad form på tjänandet, att allmänna regler sätts upp för gudstjänsten, att det finns en gudstjänstordning. Lidelsfulla människor behöver också fasta regler och gränser för att livet ska höjas i kvalitet. Men när vi vänder oss till Honom som vi endast kan älska och i största hemlighet tjäna, då blir allting mer privat och lokalt.

När vi ändå talar så här om det kristna tjänandet får det en sorts allmän karaktär, vi använder språket för att ge en illusion om universalitet. Samtidigt måste vi dock vara medvetna om att begäret efter universalitet ibland hindrar vårt verkliga kärleksförhållande. Endast detta hemliga förhållande som skapar lycka inom oss varje gång vi tänker på det, kan fungera som hjärta i tjänandet.

Gud kan med tystnad vänta in din privata relation. Det kan ta tid för oss att tänka allmänt och universellt tills vi tröttnar och vänder oss åter till Herren själv, såsom han framträder i den väldigt personliga och privata sfären. Men vi får tänka oss vissa realistiska villkor: vi föds ensamma och vi dör ensamma. Endast Gud är med oss. Den uppmärksamhet som människor kan ge oss är alltid bristfällig, värdefull men bristfällig. Det är Gud som alltid älskar oss och det sker ytterst privat.

Vi kan veta att det förhåller sig så här genom att iaktta den lycka som sprider sig i kroppen när vi vänder oss till Honom i tyst och hemlig kärlek. Våra kroppsliga organ blir befriade från ett tryck, en tyngd, som alltid finns där när vi inte direkt tjänar den Älskade. Vi erfar tydligt skillnaden. I ena fallet bär vi kroppen, i andra lyfts den upp. I ena fallet har vi en blandning av ljus och mörker i sinnet, i andra dominerar ljuset.

Religion är inte en privatsak, men vårt hemliga möte med Gud förblir alltid intimt och personligt. Det leende som sprider sig inom oss och kanske även i ansiktet, visar oss hur nära detta möte befinner sig. Vår tjänst är denna glädje.